Varför är jag fascinerad, samtidigt som jag känner mig avvisande till Herta Müllers författarskap? Den personlighet som framstått i intervjuer och på bild i dagspressen (läs SvD), är inte den jag finner i det ytterst lilla ingenting, som jag läst av hennes författarskap. Allra minst i hennes Nobelföreläsning, som jag slukade till morgonthéet.
Så storslaget, så avklätt, så nära och – så anklagande. Är det mig hon ställer inför skranket? Mot näsduken? …”näsduken i alla tider …en fråga om …människans akuta ensamhet.” Så slutar Nobelföreläsningen.
Visst är det mig hon anklagar. Mig i form av mänsklighetens obegriplighet. Som bränner och lockar. Tanken slår mig att hade detta varit ett annat århundrade, så hade Herta Müller bränts på bål.
Bränd och återuppstånden – genom näsduken. Gång på gång. Eller är det jag? Jag känner mig avrättad av tvånget i hennes ord. Ordens oregerlighet i sina drakoniska avslöjanden av den meningslösa verklighet, som hon gör allt för att betvinga genom ord. Och betvingar med en näsduk.
Kan det vara så enkelt? Jag känner ju igen alltsammans. Mänskligheten i all sin skröplighet. I all sin meningslösa livsvilja. Atemschaukel ständigt och på nytt.
Ja, så enkelt kan det vara.
