Näsduken?

Varför är jag  fascinerad, samtidigt som jag känner mig avvisande till Herta Müllers författarskap? Den personlighet som framstått i  intervjuer och på bild i dagspressen (läs SvD), är inte den jag finner i det ytterst lilla ingenting, som jag läst av hennes författarskap. Allra minst i hennes Nobelföreläsning, som jag slukade till morgonthéet.

Så storslaget, så avklätt, så nära och –  så anklagande. Är det mig hon ställer inför skranket? Mot näsduken? …”näsduken i alla tider …en fråga om …människans akuta ensamhet.” Så slutar Nobelföreläsningen.

Visst är det mig hon anklagar. Mig i form av mänsklighetens obegriplighet. Som bränner och lockar. Tanken slår mig att hade detta varit ett annat århundrade, så hade Herta Müller bränts på bål. 

Bränd och återuppstånden – genom näsduken. Gång på gång. Eller är det jag? Jag känner mig avrättad av tvånget  i hennes ord. Ordens oregerlighet i sina drakoniska avslöjanden av den meningslösa verklighet, som hon gör allt för att betvinga genom ord. Och betvingar med en näsduk.

Kan det vara så enkelt? Jag känner ju igen alltsammans. Mänskligheten i all sin skröplighet. I all sin meningslösa livsvilja. Atemschaukel ständigt och på nytt.

Ja, så enkelt kan det vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: