La bella principessa – har du sett henne, Tina?

Bara titeln La bella principessa får tankar och känslor att rasa iväg. La bella, den vackra – under bråkdelen av en sekund får begreppet konst sin bestämning. I tider var händelser runt en rondellhund  betecknas som konst, förutom själva teckningen – svindlar tankar och  känslor inför principessan. Ett utttryck av förundran, förväntan och vemod som visste hon redan vad livet blev. En känslighet så stor att målningen lösgör sig ur bladet och principessan ur sin bakgrund av guld . Detta är konst. Leonardo har skapat ett konstverk höjt över det vardagliga, skiljt från den enskilda individens personliga ambitioner att synas och höras.

Jag kommer plötsligt att tänka på en gruk: ”I evighetens perspektiv är ögonblicket som ett liv”. Och på ett möte härförleden. Jag mötte en skapande själ och ett vemodigt hjärta. Jag hade sett henne på ett möte i min politiska vardag en tid dessförinnan. Och sett samma blick av begrundande, vemod och smärta – som hos La bella principessa.  En blick riktad mot ett intet och mot allt det som livet innebär. Mot livets skörhet, dramatiken i de vardagens händelser som man inte kan rå på, mot livets storhet – och eländighet.

 Att känna plötslig och helt oförberedd sympati för en känd och ändå okänd människa kan vara förbryllande. För mig blev det en stund av eftertanke och lyssnande till det språk, som talas med annat än ord. En slags musikalisk rörelse som bar mina tankar. En tonernas  vandring utöver tid och rum – som när jag nu iakttar La bella principessa. En liten bit av Hertas näsduk.

Ju längre jag ser på bilden av målningen, desto mera förbluffad och förtrollad blir jag av samspelet mellan ögon och mun. Hon är så levande som vände hon sig emot mig med en blick av fylld av frågor om meningen med jordelivets vedermödor…som den blick jag mötte nyligen. 

Själv lyfter jag nu blicken och ser att mörkret lagt sig efter en strålande vårvinterdag, medan toner ur ett Sommarminne smyger sig runt mig med fagra löften om vad den annalkande vårdagjämningen innebär. Jag möter i musiken åter ett varmt skapande hjärta med stor omtanke om andra, samtidigt som mörkret därute påminner mig om, att det som för många  människor är glädje, är sorg för andra. 

I alla fall kan Värmdö glädja sig över att inom sina gränser hysa en kulturens fanbärare för  musikalisk glädje och själslig vård. Och hoppas att det i vår unika skärgårdskommun skall kännas  möjligt att förverkliga idéer och livsmål. Att man som kulturbärare skall kunna ge  skaparkraften livsrum och samtidigt känna att det finns bra förutsättningar för eget företagande och välbefinnande.

Jag brukar hävda att kulturen är det kitt som håller vår samfällighet samman. Musiken är en stor ingrediens i sin skapande och helande kraft. För att inte tala om glädjen som den ger! 

Genom kontrasten till mörkret blir ljuset meningsfyllt…sök hennes bild,  Tina, La bella principessas och känn släktskapet. Skönhet har många ansikten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: