Att rita o(M) en karta

Valet är över. Lugnet  lägrar sig. Till synes. Under ytan bubblar otåligheten. Otåligheten i väntan på det definitiva valresultatet. Jag kollar  ”Under strecket sedan 1918” i SvD, 20.09.2010.  Dagens titel är ”Sanningen finns inte på kartan”.

Min barndoms jordglob var visserligen inte av plast. Den var av glas med lampa och snurrade villigt. Jag blir mer och mer förbluffad, medan jag läser. Det är som om min barndoms genomsocialiserade land beskrivs. Landet där socialismen infördes genom en stegvis  och oblodig revolution. Landet där socialistiska värderingar blev religion. Är religion. Fast inte riktigt på riktigt längre.

Man ritade imaginära kartor, då mellan krigen, som blev verktyg för att övertyga medborgarna, om det nödvändiga med att följa alla gåvors givarestatens vägar. Vägar asfalterade med maktmedel att ”initiera kollektiv social förändring”, för att ”förändra människors medvetande och attityd”. Jag nästan ryser, så väl stämmer det i överförd betydelse.

Vidare: …”en beskrivning av hur saker och ting är. Och om det är så världen är, vad är det då för mening att göra motstånd? Kartans subjektiva och godtyckliga karaktär sjunker in i glömskan”. Det var precis så det gick till. Den socialistiska staten som normal verklighet sjönk in i medborgarnas medvetande. Att inte hylla socialismens ideal och arbeta för dem, blev nära nog en kriminaliserande handling. 

Det totalitära maktbegäret med hämnd som ledmotiv, smög sig in i varenda barnkammare, med bakomliggande politiska drivkrafter väl inlindade och osynliggjorda i pedagogiska kortstrumpor med invävda folkhemsidyller.

Vad var det för en karta man ritade då, för snart ett sekel sedan? Jag läser vidare…”en verklighet bortom vår omedelbara erfarenhet”, ja visst. En teoretisk verklighet i illa samklang med den mänskliga naturen. En bild av jämlikhet och solidaritet skimrande lättflyktig som solen genom morgondimman vid havet. En verklighet så som man bestämt att den skall se ut. En karta ritad för ett särskilt syfte, i termer av makt, politiskt och ekonomiskt tyranni.

Vilken härligt upptäckt! Det var hål i strumporna. Folkhemsidyllen försvann i tvätten. Resåren löste upp sig. Kort sagt socialiststaten föll sönder. Vi hörde det, vi som jobbat på att lyssna, i stället för att se oss omhändertagna av en stat, som tog ifrån oss vår initiativkraft och arbetsvilja. Vi hörde när socialiststatens karta rasslade iväg som ett höstlöv för vinden.

Vi behöver ingen annan karta än den ”värld som vi kan höra, lukta, se och ta på”. Det räcker.

Jag väntar som sagt på det definitiva valresultatet. Att sia om ritningen på den karta det månde bringa, är lika träffsäkert som väderutsikterna av Gubben med Abborrfenorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: