läckor och avslöjanden – bra eller dåligt?

Det finns ingenting som är enbart bra eller dåligt, alltid drabbar eller gagnar det någon eller något. Jag tänker naturligtvis på läckta avslöjanden de senaste månaderna. Jag har lyssnat, läst, iakttagit och avhållit mig från kommentarer länge, men nu läste jag igår vad Göran Eriksson skriver, i min stora källa till god och nyttig information, nämligen SvD (ifall någon inte skulle förstått det).

Rubriken är ”Invandringsfrågorna väcker starka känslor”, nyheter sid 7. Som alltid när starka känslor väcks, anser jag, att det är på sin plats att vara försiktig i sina resonemang. Spontana känslor är äkta uttryck, men kanske inte alltid lika klokt att vädra offentligt, förrän man sovit på saken och fått distans till sina egna reaktioner.

Jag har sovit lika många nätter på saken, som funderandet gått mot miljöaspekter, som kunde göra sig gällande i ett längre perspektiv. Intellektuella såväl som  såväl som praktiska.

Interna samtal måste kunna hållas. Allt kan inte diskuteras, stötas och blötas i offentlighetens ljus. Svåra frågor måste kunna vändas på från alla upptänkliga håll och diskuteras igenom, utan dramatiska konsekvenser typ: ”avgå”. Särskilt om det är så känsliga frågor som till exempel invandring handlar om. Politiker måste kunna vädra tankar internt, utan att för den skull fällas som obetänksamma eller skandalösa. Anteckningar måste kunna föras.

Hur ska man kunna ta ställning till svårbedömda tankar, om man inte ens får uttala dem – tillsammans med sina samtalspartners i förtroliga samtal? Vi börjar närma oss en absurd situation, som slår bakut. Det väsentliga är väl inte hur diskussionens vågor svallat, utan vad man kommit fram till och så beslutar.

Skall man inte längre kunna skriva mötesanteckningar från interna möten, utan att riskera att snokande läckare torgför desamma? Skall man inte längre resonemangsmässigt kunna töja gränser, för att illustrera önskade eller oönskade konsekvenser? Måste man vid varje möte ha experter som korrekturläser mötespartners interna anteckningar? Måste man för att kunna diskutera fritt ha undertecknade dokument, som garanterar att minnesanteckningar ej kommer att göras?

Orealistisk extremkonsekvens: Man måste, som demonstrerades mig av Sanfolket i södra Afrika för några år sedan, minnas och kunna referera samtal så som innan skrivkonsten uppfanns…nej, så går det naturligtvis inte. Även denna senaste intellektuella miljöförstörelse kommer naturligtvis smarta hjärnor att överbrygga – för anteckningar och dokumentation av samtal även om sådant som rör känsliga frågor, var vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt och fel härskar i omvärlden.

Offentliga förhållningssätt, proklamationer, internationella avtal kommer inte till genom ett fingerknäpp. De föregås av många, långa och krävande överläggningar var åsikter bryts mot varandra och kompromisser arbetas fram. Den drömvärld var alla är ense om allt utan att ens samtala, finns så länge våra hjärnor fungerar som idag, ej i sinnevärlden.

Tanken på ändrade mötesformer för ökade påfrestningar på miljön återkommer  – ökat resande för samtal utom snokande läckares räckvidd?

Visst, öppenhet och genomlysning i demokratins namn är det enda rätta, men inte  in absurdum.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: