sic transit gloria socialis…….

Igen väckte han mig, Komihågfelsnisse.

Vad är det, sa jag.

Du måste skriva…

Det har jag redan gjort, sa jag

Jaja, du har slängt om några ord och lagt till ett, men…

Vadå men, det förstår du väl, att när det är decennier sedan jag läste lite latin, så blir det fel ibland, sa jag.

Kan du tänka dig att lyssna till punkt, sa Komihågfelsnisse.

Nej, sa jag.

Jo, sa Komihågfelsnisse och nu skriver du, precis vad du tänkte, innan du vaknade –

Jag bor i en liten avkrok av världen – visserligen i världens säkraste borg och med rena fält –  och lyssnar till en svanesång med utmanande sekvenser, spännande i inledningstonerna. Vem skall visa sig ha förmågan att lyfta som ledare för det vingklippta svangänget på randen av världspannkakan? Så landar en gråspräcklig årsunge, glidande på den folkligt röda, söta sylten. Den lena vita vispgrädden flyter ut över över spåren han lämnat: yvig fjäderskrud…hann jag läsa.

Under visslande toner glider fågeln mot den frasiga randen av pannkakan. Spända halsar, lyftade huvuden. Wops! Vändning. Tillbaka. Grädden har visserligen smält, men sylten är röd och pannkakan varm. Svanesången upptas under några först missljudande toner, men trumpetandet blir snart intensivt igen. Man märker inte att avgrunden ånyo är nära. Tills svarta halsar syns vagga i det smöriga kantfraset. Wops! Men den goda, röda sylten klibbar under simfötterna. Sjungandet kan återtas om än med decimerad styrka. En del har fått något i strupen.

Jag lämnar borgen i pannkakans mitt och kliver ut på fältet för att se vad som händer på kanten.  Sträckta halsar. Fräsande och väsande. Aj! Svanbett gör ont.

Just som jag skall kasta mig över kanten på den kallnade pannkakan för att undgå svankalabaliken, knackar Komihågfelsnisse på i hjärnkontoret och manar.

Skriv, sa han.

Tyst, du stör min tankegång, sa jag.

Sic transit gloria socialis…

– Det är mig obegripligt hur valberedning, verkställande utskott och övriga tänkt. De blev ju varnade av föremålet självt. Borde de inte i rimlighetens namn avgå alla som en. Avgå lika värdigt utan vilseledande krumbukter?

Inte ens, när statsministern in spe reste runt på en förlåt-mig-resa, klarnade perspektiven. Eller var splittringen inom kåren så svår, att stressen satt ner hörseln så kapitalt att ingen längre uppfattade de decibelstinna varningssignalerna?

Trots att jag inte gillar bedrägligt förfarande, bortförklaringar och tillspetsningar, beklagar jag den uppkomna situationen som den nyss avgångne partiledaren hamnat i till dels utan egen förskyllan. Han har säkert många goda sidor. Han hade säkert goda ambitioner. Man undrar varifrån han tagit kraft att oförtrutet trampa på i ullstrumporna.

Detta om detta. Jag hade egentligen tänkt att helt avhålla mig från att kommentera detta sorglustiga spel, som ännu inte sett  ridån gå ner.

Men så läste jag en artikel i dagens SvD och förmodar att skribenten står i kulissen och väntar. Jag gillar hans resonemang. Med en sådan socialdemokrat på ledande post, kan vi kanske få ett fruktbärande och fungerande politiskt motstånd att arbeta i.

Det är i motvind som seglen växer. Om det finns någon vind, vill säga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: