vårvinternatt

Vårvinternattens köld är hård.

Stjärnorna gnistra och glimma.

Liten Gosse i sossegård

vakar bunden med sossegrimma.

Tanken vandrar sin tysta ban.

Snön lyser röd på folk på sta´n,

snön lyser röd på taken.

Ej endast Gossen är vaken.

Gamla gudar skymta vid samhällsdörr

blekt mot den blodröda driva.

Gossen tittar som ofta förr

upp emot husgudens skiva,

blickar mot gamla gudar och tro,

bygger åt tanken en bräcklig bro,

grubblar fast ej det lär båta

över en samtida gåta.

För sin hand över glesnande hår .

Med gången tids tankar, Gossen slår

som plägas, helt kort

nya spirande tankar bort.

Går att skriva och lyssna,

går att vårda sin syssla.

Går till parti och föreningshus

spänner hårt sina röda tömmar.

Känslor svämmar i månens ljus

över, av gången tids drömmar.

Håller i sele och pisk och töm,

drömmer sin Gossedröm.

Historien han lutar över,

är det den, man nu behöver?

Ser över stängslet runt folk, som får

sova i statens hägn där inne.

Går till vistet var ledarna står

stolt på sin egen pinne.

I partiboets halm mår kamrater gott

vaknar och viftar med handen smått,

Gossen kamraterna känner.

De är väl goda vänner.

Gossen smyger sig sist att se

föreningsfolket det kära,

länge och väl han märkt att de

håller hans skriv i ära;

till ungdomens kammar han sen ses gå

att forma och lära de unga små,

ingen må det förtycka:

sossedrömmarens största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

i flera samhällets leder

samlas för strid, men varifrån

kommer de väl, numera, hit neder?

Mandatperiod följde på annan snart

blomstrade, åldrades, gick – men vart?

Den gåta som icke låter

sig lösas, är alltid åter.

Gossen bor i partiets loft,

där har han bo och fäste.

Sött söver röda idéers doft,

nära vid husgudars näste.

Ej är idéernas boning tom,

snart kommer med blad och blom

gamla och nya tankar tillbaka

Kan Gossen de nya smaka?

De nya och unga må kvittra om

månget ett samtidsminne,

nog inte om sådant, som

rör sig i Gossens sinne.

Genom ett fönster nymånen lyser

på Gossen, som retligt fnyser.

Strimman på nästippen blänker

Mån han på samtiden tänker?

Vårvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Tror Gossen man sover i sossegård

blott, gott intill morgontimma?

Husgudens skiva sänker sin ban,

snön lyser blekt på folk på sta´n.

Snön lyser blekt på taken.

Liten Gosse ej längre är vaken.

(med barndomens ”Tomten” i gott minne )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: