skola eller skatt – ”Gilla”(S)påren förskräcker

Den dramatiskt förändrade värld, som den tekniska utvecklingen efter IT-revolutionen innebär, har medfört konsekvenser för  dagens skola. Minns den nyfödda IT-boomens glada utrop: ” Nu behövs inte pluggskolan längre!”. Minns att lärarna skulle bli studievägledare och hjälpredor! Minns alla böcker, som ingen skulle behöva släpa på längre…

Vi har bra skolor med undervisning som förändras i takt med samhällets utveckling. Skolor som förbereder elever för det liv, som de egna förutsättningarna ger möjlighet till.  Skolor som lägger den kunskapsmässiga grunden för livet som vuxen och arbetstagare. Det är en vedertagen sanning att läraren är nyckelpersonen.

Det är också en vedertagen sanning att lärarnas arbetsförhållanden måste förbättras. Lärarnas status behöver höjas genom högre inträdeskrav till lärarstudierna, genom bättre karriärmöjligheter och god löneutveckling. Onödig byråkrati måste tas bort och förändringstakten i skolan saktas ner. Det behöver bli lockande att bli lärare. Allt nödvändiga förutsättningar för att behålla och få kompetenta och inkännande lärare, som kan möta sina elever oavsett elevernas behov – enligt min övertygelse.

I spåren av en skola som genomgått datasamhällets och folkomflyttningens brytningstider ses många rubriker om skolans och elevernas tillstånd. Å ena sidan tiger skolhälsan och de goda resultaten still. Å andra sidan finns grupper där skattemiljarder och extra insatser inte ger elever nödvändiga kunskaper i det dagliga skolarbetet, grupper av elever som inte tycks förstå sin situation. Skolan blir en påtvingad förvaring och konflikthärd. Diagnoser ställs i allt högre tempo och medicinering ordineras  i samma takt.  Alltsedan enhetsskolan infördes och senare kommunaliseringen av skolan genomfördes har man talat om sjunkande resultat. Vad är sken och vad är verklighet? Är skolan bra eller dålig?

Jag hävdar bestämt att vi har en bra skola. Det är inte skolan som felar i alla sina delar. Det handlar enligt min mening i mycket hög grad om begreppen ansvar och respekt. Gemensamt ansvar. Ansvar delat mellan föräldrar, elever och lärare. Respekt för skolan, lärarna, klasskamraterna och arbetsdagen. En respekt som är föräldrars och elevers gemensamma ansvar att förstå och ge. För de flesta är detta inte ett problem, men tillräckligt många är ändå så villrådiga och präglade av traumatiska situationer att en oacceptabel skoldag blir resultatet.

En historisk tillbakablick. Jag menar att en negativ utveckling startades i och med enhetsskolan. Vi, som var i aktuell ålder på 1950-60-talen, hade onda aningar. Att tro att alla kan lära sig exakt samma saker, samtidigt, på samma sätt och till samma kompetens, tyckte vi var lika dumt, som att praktiskt begåvade elever måste slösa bort tiden på att läsa i stället för att få en gedigen yrkesutbildning. För oss var det obegripligt att olika studiebegåvningar och intressen stuvades ihop i samma ämnen och undervisningstakt med samma lärare. Att betyg sattes efter kurvor i stället för kunskap.

Vi hade stor respekt för vår lärares kunskaper och kravet på hyfs och ordning i skolan. Visst gnällde vi över läxor och prov, men gnodde på i alla fall.  –  Vi ville inte vara kompisar med våra föräldrar och lärare, men kunde förstå varandra och samarbeta ändå. Vi fick lära oss dagligt ansvar genom läxor och ansvar på längre sikt genom betygsatta prov. Vi fick veta kontinuerligt vad vi kunde genom betygen från och med ettan, höst och vår.  Våra föräldrar eller vårdnadshavare hade god koll.

Det som idag finns att hämta momentant i datorer, fanns då i skolböcker, uppslagsverk, bibliotek, tabeller och i lärarnas huvuden. De möjligheter vi fått genom IT-revolutionen är fantastiska. Jag tror förresten inte, att det är datorernas fel att elever tappat kunskapsplugg och intresse för skolan – med resultat att skolresultaten dalar i jämförelse med andra länder. Det är det sätt vi använder datorerna på och skolmiljön, som är problemet. Det är begreppen ansvar och respekt som har hamnat i malpåse.

Vad göra? Elever måste inse, att ömsesidig respekt mellan lärare och elev är grundläggande för en konstruktiv skoldag. Elever måste förstå, att det är de själva, som har ansvaret för sina framtida möjligheter i arbetslivet. Det är ett vuxenansvar, både föräldrars och lärares, att få elever att förstå sin dagliga situation i skolan.

För att kunna upprätthålla vår levnadsstandard behövs, förutom gynnsamma lägen för innovativa och ekonomiska drivkrafter, att läroanstalter, forskningsinstitut och företag får fortlöpande påspädning från skolan. Det betyder studerande som kan skriva, läsa, räkna och använda dessa kunskaper i sitt tänkande. Det betyder grundlig yrkesutbildning. Det betyder läxor under skoltiden, vare sig man sitter hemma, i skolan eller med någon form av läxhjälp – och datorn.

Om inte majoriteten av elever och föräldrar tillsammans med goda lärare skulle ha förstått detta, så länge vi haft en skola med skolplikt, skulle vi i Sverige inte ha de globalt sett gynnsamma levnadsbetingelser, som vi de facto har.

Våra skolor är bra! Våra lärare är bra! Våra ungdomar är framtiden!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: