Som politiker behöver man synas och höras. Det oslagbara mötet är mötet med den enskilda människan.
Dock, det finns andra möten med människor i omvärlden, som är både möjliga och eftersträvansvärda, till exempel att mötas genom media, lokalpress som nvp och mitti.
Det klagas på, att man inte skriver inlägg, eller inte får in inlägg, kommentarer. Vid tillfällig koll i mina pärmar, fann jag, att jag behandlats välvilligt, hittade en hel del inlägg, som publicerats.
– En insändare som publicerats idag och som tål att tänka på, finns i mitti 22.11.11, Tyck till. Denna insändare handlar om skolmat. En förälder, L. Johansson är upprörd över att 8 kr för en skolmåltid sänks till 7 kr. Det är igen ände på allt det elände, som minus denna ena krona kan orsaka. Man uppmanas fundera på varför gatubarn sniffar lim, eller att Värmdö toppar missbrukarlistor…
Det finns ”inte ett hus som kan stå utan grund hur mycket man än putsar på fasaden”, skriver L.J. Nej just det! Om inte insikten om vad idén med att äta skolmaten finns eller undervisas om av föräldrar och andra ansvariga, så hjälper det inte med ett visst antal menyer, eller skolans egna önskemål som ”puts”.
Fundera lite på hur vår värld ser ut idag. Det är dags att växla spår. Bortskämd är stora delar av världen inklusive vår egen, medan en månghövdat större del svälter och går under av umbäranden.
”Ät och tig” kan man läsa, att det manades i vardagsskildringar från förr. Till sådana extremer behöver man inte gå, men att lyfta blicken en smula över den egna tallrikskanten skadar inte, om man inte skäms så pass, att blicken fastnar i den enda gångbara rätten för dagen.
Camillas Värmdöblogg 
november 23, 2011 kl. 9:56 f m |
Camilla,
Nu måste du förtydliga vad du skrev ovan ? Du brukar ju jämt skriva klart och tydligt men inlägget ovan förstår jag inte syftet med.
november 24, 2011 kl. 10:30 f m |
Svar till laban:
jag menar
1. att man inte skall klaga på att pressen inte publicerar allt man sänder till dem. Pressen är inte just min eller mitt partis egen megafon mot omvärlden. Jag för min del känner mig inte förfördelad.
Det finns flera sätt att nå medmänniskor på, om än inte lika slagkraftiga, i alla fall i den äldre generationens idévärld.
2. jag känner stor indignation över insändarens inställning till institutionen skolmat och över det såväl pedagogiskt som ekonomiskt och etiskt orimliga i att ställa upp hot om olika katastrofscenarier, som resultat av neddragningen från 8 kr till 7 per måltid förväntas ge. Man ger barn och ungdom – och vuxna – helt fel idé om vilka krav, som är rimliga ekonomiskt såväl som moraliskt och miljömässigt.
3. tallrikskanten: det refereras i tid och otid till solidaritet, demokrati, resursslöseri och inte minst miljömässigt ansvar. Jag menar att det gått alldeles för långt i bredd på det dagliga matutbudet i skolrestauranger i tider av den finansoro (sic!) som präglar världen av idag. Det behöver sparas var det är rimligt att spara, för att skattebetalarnas resurser skall räcka till till dem, som samhället skall stötta, som exempelvis kommuninnevånare med sociala problem eller de vars liv oförskyllt är mycket svårt, ex funktionshindrade svars liv förbättras genom handikappridning… Jag vänder mig givetvis inte mot att allergiker får ”ätbar” mat.
Jag vänder mig emot slöseri med resurser (miljö), även i form av fel budskap (solidaritet, demokrati, omvärld) till den uppväxande generationen. Framlagt på ett åldersanpassat vis kan redan fyra-femåringar förstå vad vardagligt förnuft och varsamhet i förhållande till näringsintag går ut på. Varsamhet med resurser har många ansikten.
Det är inte barn och ungdomar det är fel på. Det är de vuxna, olika kategirier, som ger dem fel förspeglingar.